Solsken....
Härligt med solsken, man blir ju så glad! =)
Ska snart till jobbet, kvällspass idag..Rörigt och tungt på jobbet just nu och jag har ingen som helst energi, vet inte varför...Allt känns så hopplöst just nu, tänker på allt möjligt...
Pratade med min chef igår och hon sa att jag antagligen blir utlagd som övertalig i kommun den 15:e aug, då blir det ev så att jag får byta jobb igen...Orkar inte med det, jag känner bara förtvivlan över att byta jobb och lära sig ett nytt ställe, nya rutiner osv...Blääääää...
Den 15:e aug måste nämnligen kommun anställa mig och det finns ju inga tjänster...Då får man bara förtur till vik...Men det kan ju bli vart som helst...
Idag ska jag ner på stan och ta en fika med Jimmy, vi ses knappt heller längre...Känns som om man försummar sina vänner nu för tiden! Jag varken orkar eller hinner åka någonstans efter jobbet och när jag väl är ledig så vill jag ju umgås med min familj. Hur gör alla andra som hinner? Kanske handlar om prioteringar? Vad vet jag?
Måste ta mig tid att handla avslutningskläder till mina barn också, beställa studentskylt till Sannas student...Får ta det nästa vecka då jag är ledig några dagar...
Näe, dags att göra sig iordning...
Kram
Hopplöst...
Undrar vad livet hade blivit om detta aldrig hade hänt bråken och tårar alla gånger jag blev skrämd diagnos efter diagnos till dagen jag dör dom säger det ordnar sig men allting är kört så jag blir galen utav kvalen att inte kunna göra det jag vill har du svaren varför händer detta mig är jag inte värd mer har jag inte haft nog med det som jag har upplevt efter konsekvenserna av andras misstag jag säger håll huvudet högt imorgon är det en ny dag så jag blundar så hårt jag kunnat drömmer mig bort till någoting annorlounda men vaknar upp i samma situation jag lägger svart på vitt tiden har gått men fattar knappt någonting vart tog mitt liv vägen och när ska det vända försöker mitt bästa men det kommer aldrig att hända stannar hemma ensam för jag vill inte gå jag tittar upp mot ingenting för jag kan inte förstå hur allting flyter samma när allt känns såhär varför känns allt konstigt och så hopplöst i denna värld ? alla åren sprang förbi men ingen som fattar jag hatar det faktum att jag gråter mer än skrattar vad har jag kvar fick inget val har skjutit allt åt sidan ända sen jag var barn och något inombords säger att allting är kört jag har slitit som ett djur men jag känner mig död jag gråter och förstår att jag faktist lever än men jag orkar inte gråta längre kan du ta bort dom ikväll försöker tränga bort från ögonen när det känns som om att psyket redan är beredd på att ge upp så jag har slutat leva, slutat skeva i flera år har jag försökt för att kunna överleva jag mår inte bra för att allting sätter hinder jag försöker hålla huvet högt men tårarna rinner så. här har du frågan, var är min låga ? och vart är ljuset som du stal i allt det svåra stannar hemma ensam för jag vill inte gå jag tittar upp mot ingenting för jag kan inte förstå hur allting flyter samman när allt känns såhär varför känns allt konstigt och så hopplöst i denna värld ?
